Nedan följer Aretes, av DN, refuserade svar på Fredrik Segerfeldts debattinlägg 2026-04-30 med rubriken ”Arbetarklassen hade haft det bättre om LO aldrig funnits”
Arete – folkbildningen och pedagogikens tankesmedja är varken en socialdemokratisk eller LO-anknuten organisation. Vi är obundna och drivs uteslutande av sanningssökande och bildningsinriktade ambitioner. Det är från denna position vi bemöter Fredrik Segerfeldts framställning – inte som politiska motståndare, utan som kritiker av ohederlig historieskrivning.
Fredrik Segerfeldt från Timbro presenterar sin debattartikel som en uppgörelse med “djupt rotade missuppfattningar”. Men det är hans egen framställning som är missvisande, och det på ett sätt som avslöjar mer om marknadsliberalismens ideologiska behov än om svensk ekonomisk historia.
Låt oss börja med det mest uppenbara: Segerfeldt sätter upp en halmgubbe. Ingen seriös historiker hävdar att Socialdemokraterna ensamma skapade svenskt välstånd ur ingenting. Den socialdemokratiska berättelsen handlar om fördelning, om att göra tillväxtens frukter tillgängliga för de breda lagren, inte om att partiet uppfann den ekonomiska tillväxten. Att motbevisa en förenklad version och presentera det som avslöjande analys är inte historieskrivning utan, på sin höjd, retorisk manipulation.
Segerfeldts centrala tes är att den svenska guldåldern ägde rum 1890–1950, alltså innan välfärdsstaten byggdes ut. Men han utelämnar det avgörande: att det var efter den perioden – med aktiv arbetsmarknadspolitik, Rehn-Meidner-modellen, reallöneökningar och en expanderande välfärdssektor – som den svenska medelklassen i realiteten uppstod. Att en industriarbetare kunde bo i villa och åka utomlands på semester är precis det resultat som 1950- och 60-talets socialdemokratiska politik syftade till och uppnådde.
Påståendet att “löntagarnas andel av förädlingsvärdet har varit anmärkningsvärt konstant” är dessutom en ekonomisk truism som Segerfeldt tillskriver en betydelse den inte har. Det intressanta är lönernas nivå i absoluta termer och hur jämlikt de fördelades. Att facket inte förändrade kapitalets andel av kakan säger ingenting om huruvida facklig organisering pressade upp reallönerna, säkrade trygghetsregler, kortade arbetstiden och skapade en förhandlingsstyrka som utan facklig närvaro aldrig hade materialiserats.
Argumentet att 1970-talets radikalisering och lönespiral förstörde ekonomin har ett uns av sanning i sig. Men Segerfeldt presenterar det som hela bilden. Han nämner inte att det var internationella krafter – oljekrisen, Bretton Woods-systemets kollaps, industriell strukturomvandling – som utlöste stagflationen i hela västvärlden. Sverige gick inte in i väggen för att LO var för mäktigt, utan för att landet, precis som alla jämförbara länder, mötte ett globalt ekonomiskt skifte som ingen modell var rustad för.
Den mest uppenbara utelämningen är dock vad som faktiskt hände efter 1990-talskrisen. Segerfeldt tar krisen som bevis för att den socialdemokratiska modellen misslyckades – men förbigår att det var samma folkrörelsetradition och partistruktur som sedan sanerade, reformerade och återstabiliserade ekonomin på ett sätt som internationellt betraktades som exceptionellt framgångsrikt.
Det finns en djupare metodologisk poäng som Segerfeldt aldrig reflekterar över: kontrafaktisk historia är extremt osäker grund för slutsatser. Att hävda att “en svensk arbetare förmodligen hade haft högre levnadsstandard om ingen av arbetarrörelsens två grenar någonsin hade funnits” är inget faktapåstående – det är en ideologisk önskedröm klädd i ekonomi-historisk grammatik. Vilken fördelningspolitik hade utan fackrörelsen styrt produktivitetsvinsterna? Vilka arbetstider, vilket rättsskydd, vilken röst på arbetsplatsen hade de fattiga haft utan organisering?
Segerfeldt avslutar med att den moderna industriarbetarens välstånd uppnåddes “trots, inte tack vare, Socialdemokraterna och LO”. Det är en polemisk formulering som bara är möjlig om man på förhand beslutat sig för svaret. Det är inte historievetenskap. Det är Timbros ideologiska agenda med ekonomi-historisk fernissa.
