Folkbildning och integration – en demokratifråga

Krönika

Integrationsdebatten ställer allt högre krav på individen men talar allt mindre om samhällets ansvar. Josefin Säfström menar att perspektivet måste vändas – och att folkbildningen och civilsamhället inte är sidospår i integrationspolitiken utan en del av demokratins grund.

Josefin Säfström · Projektledare vid Region Uppsala

Malpuri Groth från Integrationsbyrån sätter fingret på problemet: ”Balansen mellan kraven som ställs och förutsättningarna som ges matchar inte.” Meningen fångar en central motsättning i dagens integrationsdebatt: vi ställer allt högre krav på individen men talar betydligt mindre om samhällets ansvar för att skapa förutsättningar att lyckas.

En central utmaning i dagens integrationsdebatt är hur vi talar om integration och vilket ansvar vi lägger på individen respektive samhället. Integration har kommit att betyda en förväntan om anpassning efter majoritetens normer, vilket snarare beskriver en assimileringsprocess. I debatten undviker man också att problematisera rasism och makt som strukturella hinder för en hållbar integration och delaktighet.

Förskjutningen i hur man pratar om migrations- och integrationsområdet gör att allt fler känner sig ifrågasatta och otrygga i Sverige. Det drabbar inte bara de som nyligen kommit till Sverige, det hamnar även på de som bott i Sverige länge eller till och med är födda i Sverige, men har föräldrar eller en förälder (eller tom ännu längre bak) från andra länder.

Vi behöver i stället flytta perspektivet från ”hur individer ska integrera sig” till ”hur samhällets institutioner och aktörer behöver organisera sig för att integration och delaktighet ska bli möjlig”. Samtidigt som vi belyser och förebygger strukturella hinder för integration. Detta ligger också nära den forskning om integration som betonar att integration är en ömsesidig process, där alla i en integrationsprocess, det vill säga i samhället, har ansvar för att skapa förutsättningar för delaktighet.

Med det stora fokus som läggs på kravställning, hårdare tag och kontroll så missar man att se till vilka förutsättningar, möjligheter och drivkrafter som finns. Civilsamhället och folkbildning är en stor del av dessa förutsättningar! Svenska studieförbund spelar en central roll i arbetet med integration och delaktighet genom folkbildning, mötesplatser och gemenskap.

”Alldeles för stor vikt har lagts på kraven, på bekostnad av möjligheterna.”

Parallellt med den förändrade synen på integration så har ett angrepp på folkbildningen skett, som även den grundar sig i en misstro. Ett av folkbildningens syften är att stärka demokratin och öka jämlikhet och för en stark demokrati behöver man se till allas lika värde. Med det sagt kan man konstatera att integration är en demokratifråga. I en stark demokrati ska förutsättningarna för att räknas som en likvärdig medborgare finnas, utan kravställningar om att tillintetgöra sig själv på kuppen.

I de Integrationspolitiska målen står det att ”utrikes födda kvinnor och män ska ha samma skyldigheter, rättigheter och möjligheter som den övriga befolkningen att leva ett fritt, värdigt och självständigt liv inom samhällsgemenskapen”. Detta förutsätter ”att samhället både ställer krav och ger möjligheter till integration”. För att knyta an till Malpuris mening i början, så har en alldeles för stor vikt lagts på kraven till bekostnad av möjligheter.

Vill vi att fler ska bli delaktiga i samhället kan vi inte enbart höja kraven, vi måste också skapa möjligheterna. Ett starkt civilsamhälle och en folkbildning med tillräckliga resurser är inte sidospår i integrationspolitiken, de är en del av demokratins grund. Frågan är inte bara vilka krav vi ska ställa på människor, utan vilket samhälle vi vill erbjuda människor möjligheten att bli en del av.